Nu är det dags att skriva en filmanalys om filmen Dagen Gryr (1939). Det är en ganska fin film med väldigt häftig berättarteknik för sin tid. Den mest fartfyllda filmen är det väl inte men ibland är det faktiskt lite svårt att hänga med i handlingen då den hoppar mellan olika tidsperioder. Det är en film av Marcel Carne och vi som just nu jobbar med ismer på filmhistorian har lärt oss att detta är en poetisk realismfilm. Vilket betyder att den är baserad på hur verkligheten ser ut och med poetiska och ofta anarkistiska inslag. Och de bukar inte sluta lyckligt, vilket inte den här filmen gör heller. Tja den ska in imorgon så det är bäst att jag börjar skriva nu :)  

Tack å hej leverpastej 

Idag hade vi manus och dramaturgi :) Vi jobbade med manus som vi kritiserade och skrev ner anteckningar om som vår lärare nu ska föra vidare till författaren, och så får de skriva om det! Bland det som landade i papperskorgen fanns en äckligt sliskig dialog, ett alltför romantiskt slut och såklart, Filip. Filip var nog den som var svårast att skiljas från, jag menar han var en hygglig kille som inte gjorde något fel. Det var bara det att han gjorde så att vår huvudkaraktär nådde sitt mål alldeles för lätt, han behövde inte alls kämpa och det är ju det vi vill att han ska behöva göra ;)