Det häde ju en till stor sak förra våren, det var ju nämligen så att min yngre morbror gifte sig! Det skedde i Göteborg den 10:e maj förra året och vi åkte ner dit på morgonen samma dag. Väl framme checkade vi in på vårat hotell och bytte om och fixade, sen mötte vi mormor, Magnus och kusinerna utanför och sedan åkte vi tillsammans till klipporna (!) däe bröllopet skulle hållas. Just när vi kommer till parkeringen så ser vi Tomas, som ska gifta sig, stå i t-shirt och shorts vid sin bil och "förbereda sig". Det var ju underhållande men samtidigt lite stressande, men han är ju som han är och brukar lösa det mesta, så vi åkte vidare. Vi parkerade och träffade resten av släkten som var där samt Erikas familj. Sedan gick vi allihop längst en jättefin skogsstig till havet och klipporna, och sedan så väntade vi. Vi visste inte riktigt på vad men det var många som hade goda gissningar. Medan vi väntade så fotograferades det, det spanades och det pratades. 

Till slut så kom de i alla fall! Först kunde man skymta dem långt borta och sedan kom de snabbt närmare, lyckligare än någonsin. Jag tror aldrig att jag har sett någon av dem så lycklig förut. De kom i varsin kajak och Erika hade en slöja i håret. Vi som stog på klipporna hurrade och klappade när de kom iland, de gick runt och hälsade och sedan försvann de snabbt för att byta om till sin riktiga bröllopsutstyrsel. Efter ett tag kom de tillbaka, så himla fina, men själva vigseln kunde inte komma igång för vigselförättaren var inte där, och han gick inte att få tag på! det ringdes runt och folk gick och letade för han kanske hade gått vilse i närheten. Men icke. 

Det slutade i alla fall med att Erikas farbror gick upp och vigde dem, först skulle han läsa en text från mobilen men sen tog han det från hjärtat istället. Det blev en mycket speciell stund och det var väldigt fint och idylliskt. 

Efter vigseln skålades det och togs kort. 

Efteråt skulle alla ta sig till festlokalen, och det blev så att Elin körde och jag och Vilma åkte med henne. Det var lite läskigt eftersom att det var i Göteborg som är en stor stad, samtidigt som vi inte visste vägen och skulle följa efter bilen framför. Om vi inte hade hunnit med så vet jag inte vad som hade hänt... Men det gick bra i alla fall och vi kom fram ordentligt! När vi kom fram samlades alla på en liten innergård framför ett hus med en veranda. På verandan skulle Tomas och Erika vigas igen, men denna gången av en präst som de lyckligtvis hade fått tag på som gärna ställde upp. De blev alltså vigda två gånger och den andra gången var lika fin som den första. 

Efteråt gick alla in och satte sig och det blev mat och vackra tal och tårta och dans och sånt där, ja ni vet väl. Mormor höll ett fint tal och Magnus grät i sitt och efteråt gick hela syskonskaran upp och kramades och så var Erika med också, det var så fint. 

Sen fick man också se vad Erika och hennes vänner hade gjort på möhippan och då hade Erika spelat in en låt till Tomas som de spelade upp och så började de sjunga med och så tittade de bara på varandra och det var så himla fint så nu är det deras låt och varje gång jag hör den tänker jag på dem. 

Senare så dansade vi som sagt och Erika kom och drog upp oss på dansgolvet och så stog vi i en ring och fuldansade och findansade om vartannat. Anna-Karin och Mathias stylade med sina buggkunskaper och alla önskade nog att de själva kunde dansa så bra. Åh det var så kul! 

Efter midnatt gick pappa upp på scenen och så sjöng alla ja må du leva för Magnus som fyllde år nästa dag, det var fint gjort. Sedan dansade vi lite till innan det var dags att dansa hem. 

När vi kom till A7 satte dokumentärfilmsproduktionen igång, och jag hade ju en idé och i princip ett team men nu började vi lite om och första hade vi en vecka där vi såg olika sorters dokumentärfilmer och vi fick lära oss mer och få mer förståelse för genren. Sen tänkte vi ut vad vi skulle vilja jobba med och tillsammans fick vi ihop säkert hundra förslag... Då kändes det inte helt säkert att mitt skulle bli valt. Men efter dagar av att få ner antalet till tre stycken så var ändå mitt förslag kvar, filmen om fängelset skulle bli gjord! Men i och med det var det ju också många som ville jobba med den, och det var inte ens säkert att jag skulle kunna vara med i det teamet så det var väldigt nervöst den dagen! Och jag ville ju regissera också och det är det ju alltid många andra som vill så det var inte säkert alls... Vi fick i alla fall börja med att skriva upp vilken roll och vilken film vi ville jobba med, och då ville både jag och Teddy vara regissörer för fängelset, men till slut blev Teddy regissör för en annan film och tro det eller ej, men jag fick hela mitt önskade team med mig! Det bestod av mig, Jonatan, Chuckie, Simon och Albin. Jag var så nöjd. 

Och vilket team vi var! Jag var regissör, Simon var foto, Albin var ljud, Chuckie var produktionsledare/kontaktperson och klipp och Jonatan var produktionsledare/planerare och scripta.

Allt kändes väldigt bra men det visade sig att den här produktionen skulle bli vår svåraste hittills. Dels så fick vi problem inom teamet, Simon var deprimerad och i samband med att jag behövde ställa krav på honom så mådde han väldigt dåligt eftersom att han även hade väldigt höga krav på sig själv och själv inte ansåg att han levde upp till dem. Det tog hårt på oss men vi fortsatte och försökte verkligen göra det så bra som möjligt. 

Chuckie gjorde en av de bästa insatserna någonsin och fick tag i personer som inte ville att man skulle få tag i dem och fixade till och med en intervju med den personen! Hon fick tag i så himla intressanta och härliga personer så jag var helt lyrisk över det hela veckorna. Hon fixade verkligen allt och jag är väldigt glad att just hon var med i vårat team. 

Sen var det Albin också som alltid ställde upp på allt och räddade oss från en del pinsamma situationer genom att vara sitt vanliga charmiga jag, när vi andra blev stressade och stela var han alltid lugn och hanterade situationen. 

Vi åkte runt mycket i Chuckies bil och gjorde research och inspelningar runt om på Gotland och i Visby och jag var alltid så himla stolt över vad vi åstakom (stavas det ens så??). Vi hade så mycket material tills sist och svårigheterna kom sedan när vi skulle göra någonting av det. Jag hade svårt att veta vad jag ville och först tog vi bara allt vi tyckte var bra och gjorde en film men det fungerade ju inte alls, så på fredagen var vi tvugna att inse att vi inte hade någon film och på tisdagen var det premiär. Den helgen åkte även Chuckie och Jonatan till Stockholm så jag Simon och Albin blev ensamma kvar. Och vi hade bara helgen på oss att få ihop en film med en röd tråd mha det materialet vi hade, utan en klippare. Det första som behövde göras var att jag behövde lista ut vad jag ville med den här filmen, och det var inte det lättaste. Jag visste inte vad jag ville och kände att jag svek mitt team nu när jag skulle vara den som såg till att det inte kunde bli en bra film. Men Staffan hjälpte mig och vi pratade länge om vad jag ville och han hjälpte mig att inse att det skulle bli en film om det jag först hade sagt, hur det hade varit för fångarna. Så vi började rensa i vårat material, vi skrev på en voice-over som skulle hålla ihop allting och vi letade upp rätt bilder, rätt musik, och sen satte vi igång och jobbade stenhårt hela helgen. Det var många gånger som jag ville ge upp, och det var många gånger jag höll på att göra det. Men Simon och Albin var där och stöttade och hjälpte till och tog över en stund när jag inte orkade mer så att jag kunde vila. Med deras hjälp tog vi oss igenom det här och när Chuckie sedan var tillbaka på måndagen så gjorde hon det sista i klippningen, det som jag inte kunde göra utan henne, och vi la på voice-overn och fixade det sista med introt och allting, vi visade upp den för lärarna och finjusterade det sista. Sen var den klar. 

På tisdagen var jag en mycket stolt och mycket lättad teammedlem. Jag hade inga problem att prata när det var min tur för det hade hänt så mycket och jag hade lärt mig så mycket och jag var så tacksam för mina teammedlemmar och alla som var med i filmen. Det var deffenitivt min bästa och jobbigaste och mest lärorika produktion någonsin, och det är den jag är mest stolt över. 

Sen när allt det var över så åkte vi på en minisemester i Stockholm, en klassresa. Vi var i Stillers studios, på en trampstudio, en tv-studio där vi fick spela in ett eget program och ett företag som hyr ut filmutrustning men jag kommer inte ihåg vad de heter just nu... och kanske nått mer :P Vi bodde på vandrarhem och åkte buss mellan alla ställen och det kändes bara så kul att vara ute och resa med hela klassen. 

En annan sak jag gjorde i våras var att jag ungicks med Emma! Vi träffades inte så ofta som jag skulle vilja men så blir det väl när man går sista året och har olika scheman. Några gånger hann vi umgås i alla fall och då bakade vi och var ute i visby och pratade och skrattade hur mycket som helst. Hon är så himla härlig och jag blir alltid så glad och inspirerad när jag träffar henne. 

Sen var det ju faktiskt en massa skola kvar också, till exempel slutprojektet. Mitt var att klippa den svenska versionen av Prove it och att skriva en vetenskaplig text om klippning. Jag läste en jättebra bok om ämnet som jag blev helt uppslukad av, så jag visste verkligen att jag hade valt rätt. Dock så var det lite segt att komma igång med själva skrivningen eftersom att klippningen tog så mycket tid och den var ju tvungen att bli klar för annars skulle det inte bli någon film. när jag var klar med den hade alla andraredan börjat med sina texter så jag låg lite efter, men jag jobbade på. Sen blev det ju tyvärr så att jag blev sjuk på kvällen en söndag då uppsatsen skulle vara inne på fredagen veckan efter. Och saken är den att jag blir sällan sjuk, men när jag väl blir det så mår jag väldigt dåligt. Så jag orkade inte röra mig, jag blev snurrig och illamående när jag gick och hade ingen aptit och hade en fruktansvärd huvudvärk och allt det här höll i sig i två dagar. Som tur är så var jag hemma hos Jonatan när det började så han kunde ta hand om mig och uppdatera mig på vad som hände i skolan och så. På tisdagen gick jag i alla fall hem till mig igen så att jag kunde gå till skolan på onsdagen, då hade jag i alla fall tre dar på mig att skriva klart uppsatsen. Det blev stressigt men det gick till slut, dock så var jag bland de sista som blev klara och jag orkade inte gå på mösspåtagningen efter det men jag fick ett trevligt samtal med lärarna istället som muntrade upp mig. 

Och efter det var det slut på alla skolarbeten och då var det bara balen och studenten kvar...!!! 

2014 började både bra och dåligt. Bra eftersom att jag fick vara med min familj den första veckan och som många kanske vet så är det något jag värdesätter väldigt högt. Sen var jag ju tvungen att lämna dem och åka tillbaka till Gotland vilket såklart också både var väldigt kul men samtidigt lite sorgligt. Väl framme så började skolan, vi hade kärnämnen och det var ganska trist för vi skulle skriva jobbiga vetenskapliga texter i svenskan och jag hade inte ett tillräckligt bra ämne att skriva om. Dessutom var det tråkigt väder så alla var väldigt trötta och det klagades mycket på allt och alla, och sånt blir man ju lite deppig över. Men - Elin kom till Gotland! Hon bodde i Ljugarn och mina fem första helger på Gotland spenderade jag med henne, och det var underbart! Första helgen kom hon hem till mig och vi åt gott och var ute i Visby och gick och sen på kvällen var vi på bio.

De nästkommande tre helgerna var jag hemma hos henne i Ljugarn och vi var ensamma i ett stort hus och bakade världens godaste pizza, umgicks med demonkatten, tittade på vad Elin gjort i veckorna, var ute och gick i det iskalla vädret och såg på en massa film och pratade.

Det var härligt. Den sista helgen kom även Mange till Gotland och då åkte han och Elin till Visby och träffade mig och Jonatan. Vi var ute och åt och umgicks och hade det trevlogt och sedan gick vi till Mange och Elins vandrarhem - fängelset. Det var jättespännande att vara där och Mange berättade allt han visste och vi läste på alla informationsskyltar och både jag och Jonatan tyckte att det var väldigt häftigt, och vi kom på att vi hade en chans att få göra någonting av det här stället i och med dokumentärfilmsproduktionen som vi skulle göra längre fram i vår. Senare hörde Mange av sig om att han hade frågat ägaren till vandrarhemmet om man fick göra en dokumentärfilm om det, och han hade sagt ja! Då bestämde vi oss för att vi skulle försöka få till det. Jag ville vara regissör så Jonatan lät det bli "min idé" samtidigt som han var en naturlig del i teamet och alltid fanns där med idéer och synpunkter. jag började tänka på vilket team jag ville ha och pitchade idén för de i klassen som jag ville ha med mig men bad de att hålla det hemligt för övriga, för det var ju långt kvar tills vi ens skulle tillbaka till a7.

Tills dess underhöll jag mig med idrotten som jag och Simon gick på ihop, det var den bästa lektionen på hela veckan eftersom att vi alltid fick göra en massa kul och eftersom att jag och Simon gjorde allting ihop hela tiden och eftersom att jag tycker så mycket om att umgås med honom. Vi styrketränade och hade en träningsdagbok och höll på med alla möjliga hälsosamma aktiviteter. Vi sprang och cyklade och klättrade och boxades och åkte skidor och allt var bara jättebra. Att träna verkar vara underskattat men att träna med någon man tycker om känns ännu mer underskattat, men det är ju det bästa som finns! Jag har aldrig haft så kul på någon lektion som jag hade på upplevelse-idrotten med Simon.

En annan kul grej som jag gjorde förra vintern/våren var att jag åkte till Kläppen med familjen och Jonatan. Det var sypermysigt att komma iväg och åka skidor igen, då var det ju väldigt längesen jag hade gjort det sist men vi åkte ju mycket som barn så jag hade saknat det! Först gick det väldigt dåligt men efter ett tag kommer man in i det igen och då var det underbart! jag och mamma åkte upp till toppen och körde i de läskiga backarna, hon for ner smidigt medan jag kom efter lite (...) osäkrare, men det gick! Sedan åkte jag och Molly en del röda backar och jag tror att hon förstod vad som är så häftigt med att åka fort! haha, tur att mamma inte alltid var med. 

I skolan var det ändå ganska bra ändå, vi hade ju religion som är ett av mina bästa ämnen och kulturhistoria som var ett av de mest intressanta. Och så naturkunskap. i slutet av nian fick jag ett väldigt dåligt avslut med hela NO-ämnet så jag var inte så taggad på naturkunskap i början men vi hade en sån himla bra lärare med bra upplägg och allt var så bra. Det jag är gladast över är ett muntligt föredrag jag höll om ätstörningar och dieter, jag blev så himla engagerad och hittade mycket bra material och visst var jag nervös när jag stod där inför klassen men jag pratade i en halvtimme ändå utan problem och jag tror att alla tyckte att det var intressant i alla fall någon gång och i slutändan fick jag A, och jag har aldrig blivit så glad över ett betyg innan! Ett A - i muntligt! Dock så betygsatte han ju inte efter hur vi pratade utan vad vi sa, men jag blev ändå superglad. 

På svenskan var det värre, vi skulle som sagt skriva vetenskapliga texter och jag hade inget bra ämne och sedan bytte jag till ett som min lärare tyckte vad bra men det passade inte mig, fast det insåg jag inte förens det var försent. Jag kämpade ändå på med den där texten men det var jobbigt och det gick inte hela vägen. Jag sköt upp inlämningen jättelänge men tills sist lämnade jag bara in det som det var. Senare var det även nationella prov i svenska och det gjorde mig jätenervös för svenska 3 var verkligen svårt och det var ett ämne som tog hårt på många och det var många som inte klarade det för det var för höga krav för att ens bli godkänd. Muntliga kändes värst men jag tänkte att nu ska jag verkligen försöka, så jag läste igenom materialet väldigt tidigt och använde mig av sånt jag kom på. Jag kände mig duktig men samtidigt kändes det som att jag skrev ett tal åt Jonatan eller Linnea eller Daniel, någon som var lite bättre på att prata och någon som vågade uttrycka sig. Men jag körde på det ändå och när jag var nöjd med mitt tal så övade jag. och övade, och övade! Jag gick till skolan den dagen då vi skulle hålla de muntliga så att jag skulle få ännu lite mer tid till att läsa igenom mitt tal. Och sen höll jag mitt tal, inför alla, och jag blev filmad, och det gick bra. Jag klarade det och det kändes bra! 

Senare när vi hade betygssamtal med vår svenskalärare fick jag veta att hon tyckte att min vetenskapliga text var bra trots att den bara var halvfärdig, hon sa att hon tyckte att jag var duktig och att jag hade gjort bra försök med mitt ämne. Sen sa hon även att jag hade varit duktig på mitt muntliga, så pass duktig att jag fick ett B, vilket betyder att en del av mitt tal var på A-nivå. Det var min största prestation när det kommer till skolan 2014. 

Men när vi inte hade en massa skola att hålla på med så roade vi oss faktiskt med annat, när vi hade tid. Det var bland annat inspelning av slutprojektet, vi var på glassbaren och biblioteket, jag var med Linnea och vi var ett stort gäng som firade våffeldagen. Och så höll det ju på att bli vår så jag var ute ganska mycket och njöt av hur fint det var, våren är ju faktiskt min favoritårstid (fast ibland på hösten ångrar jag mig). 

Sen efter alla kärnämnen så var det dags för lov igen, och jag åkte hem för att fira påsk. Som vanligt kom det en del släktingar och vi byggde en äggbana och rullade ägg och åt påskmat och påsktårta, men så mycket mer kommer jag inte ihåg, och jag tror inte att jag har så mycket bilder eller något speciellt uppskrivet heller... Jag var nog mest hemma och njöt och tog det lungt, påskpyntade, var ute med hundarna och umgicks med familjen.