Tisdagar har förvandlats till lördagar för mig, eftersom att vi ofta jobbar hela helgen och istället är lediga tisdag-onsdag. Och lördagar har alltid varit den svåraste dagen för mig att vara hemifrån, eftersom att det är då det är mysigast att vara hemma. Just nu längtar jag så himla mycket efter sånt som bara finns hemma, sånt vi brukade göra på helgen eller när vi var lediga i höstas och människor som jag inte har träffat på länge. Jag saknar familjen och hundarna och att sova i vårat hus (Mollys, mammas eller min säng spelar ingen roll). Jag längtar efter att köra bil igen, gå på Erikslund med Molly, dricka eftermiddagskaffe med mamma, bråka och kittlas med pappa och störa Evelina när hon ser på film. Jag längtar efter våren och mormor och att åka iväg någonstans med familjen. Jag längtar efter att sitta på ett tåg påväg bort och ett tåg påväg hem då mamma står på stationen och väntar. Jag längtar efter de tidiga morgonpromenaderna med mamma, att få se Nisse ta spontana glädjehopp och att Zigge biter mig i näsan.
Men det är inte så att jag är ledsen och längtar, nä, jag har det bra här och jag trivs och vill inte åka härifrån än. Men när jag kommer hem, då ska allt det där bli verkligt, och det är värt att längta efter.